rockarfettvidspisen.blogg.se

Nu kommer en ny novell. Men inte en skräckis utan snarare en dramanovell. Jag skrev den första året i gymnasiet och kom på första plats i skolans novelltävling med den. En sorglig historia som slutar lyckligare än den börjar.
Nogpratat, here you go!

Ylva ser sig i spegeln. Vad ser hon? Hon ser en smal, rödblond tonårsflicka med stålgråa ögon. Ingenting fel. Det är samma tjej som hon såg igår, i förgår och förra veckan. Så varför känner hon sig ledsen och plågad? För att hon tycker hon ser tjock ut? Nej, Ylva vet att hon inte är tjock, hon är smal. Hon vet däremot inte varför hon blir behandlad som hon blir. Varför den ’coola tjejen’ plågar henne. Varför hon pekar finger åt henne så fort lärarna inte ser. Varför hon skrattar åt henne när ingen hör. Ylva blundar för att slippa se när hennes ögon fylls med tårar.

’’Jaha, här kommer du!’’ Å nej, det är Klara, den elakaste varelsen på två ben som finns. Ylva biter sig i läppen och låtsas inte höra och går bara förbi.
’’Hör du, rödtott. Jag snackar med dig!’’ Klara verkar vara irriterad över att inte ha fått ett svar. Ylva stannar inte, fortsätter gå. Helt plötsligt står en flicka med ljusbrunt hår och blågröna ögon framför Ylva och stirrar på henne. Ansiktet visar att flickan är sur, men ögonen är fulla av skadeglädje. Det är just ögonen som visar vem Klara egentligen är.
’’Svara när jag pratar med dig!’’
Det var en order, och om Ylva svarade skulle hon få ett helvete, men om hon inte svarade skulle det bli värre. Problemet var att Ylva var för rädd för att prata, och Klara är inte direkt känd för sitt tålamod. Sekunderna var som timmar, och Ylva stod där med en hondjävul framför sig.
’’Jaså, jag märker att du inte är på prathumör, men det kommer att ordnas. Väldigt snart.’’ Nu visade inte bara ögonen skadeglädjen, den lyste i hela Klaras ansikte. Demonen vände sig om och marscherade in i klassrummet med en mask som föreställde en söt tonåring som gick för att hälsa på kompisarna. Ingen visste hur hon egentligen var, utom Ylva. Ingen annan.

Fröken Gunilla satt som vanligt vid sin kateder när alla kom in och satte sig. Men tyst var det inte. Alla pratade i munnen på varandra. Den ända som inte pratade var en flicka som var tyst som en mus och skrev i sin bok. Ingen lade märke till den tysta flickan som inte verkade ha någonting med de andra tjejerna att göra, var något på tok med henne? Gunilla gick runt till dem ville ha hjälp och tittade då och då på klockan bara för att märka att någon hade ställt om klockan så att det var 10 minuter för sen. Men det tänkte hon inte gå på. Efter att ha ställt klockan rätt och hjälpt fler elever tog lektionen äntligen slut och alla nästan sprang ut. ’’Ylva, kan jag få prata med dig?’’
Ylva var halvvägs ute ur rummet, men stannade när hon hörde sitt namn. ’’Va?’’ Hon verkade förvirrad, lite som om hon undrade om hon hade gjort något dumt utan att veta det och nu skulle bli utskälld. ’’Sätt dig är du snäll, jag vill bara prata lite med dig. Du ser så ensam ut där du sitter helt för dig själv. Är det något som oroar dig?’’ Jodå, visst var Ylva orolig, över vad Klara skulle hitta på idag, men Ylva tänkte inte berätta. För om hon gjorde det skulle Klara bli arg, och då skulle Ylva stå mitt i skottlinjen, vare sig hon ville eller inte. Hon kunde inte berätta, hur mycket hon än ville ha någon att prata med. ’’Nej då, jag mår bara inte så bra idag.’’ Och innan Gunilla hann fråga något mer så sprang Ylva ut ur rummet med tårarna brännande under ögonlocken.

Ylva fick för ovanlighetens skull vara ifred resten av dagen, men rädslan satt som svetsad i Ylvas inre, precis som hennes önskan att bli fri från plågan. Hon ser sig i spegeln igen. Återigen såg hon att de stålgråa ögonen glänste av tårar. Varför, varför, varför? Hon viskade för sig själv, just det ordet, om och om igen. Ögonen blev glansigare och kinderna blötare. Det här var som en ritual, hon gjorde såhär varje dag, varje vecka. Men hon hatade det.

Hon ser Klaras siluett närma sig med lugna, säkra steg. Ylva själv var fastkedjad i marken, utan att kunna röra sig. Klara kommer närmare men hennes ansikte syns inte, hon ser ut som en skugga. Ylva försökte skrika, men inga ljud lämnade hennes mun. Hon grät inte, tårarna var slut för länge sen. När Klara till slut var några meter från Ylva började ett ansikte ta form, men det var inte Klaras. Det var ett främmande ansikte, men ändå bekant. Ljusblont, långt hår ramade in det vackra, hjärtformade ansiktet. På de fylliga läpparna syntes ett tröstande leende. Men det var ögonen som Ylva såg mest. De vackra himmelsblå ögonen strålade av vänlig glädje och lugn. Kvinnan var så vacker! Hon rörde lätt vid Ylvas kedjade handleder, och vips, så var bojorna borta och hade ersatts av 2 armringar i det mest skimrande guld. Ylva tittade på kvinnan och log lättat. Hon försökte säga tack, men hon upptäckte att hur mycket hon än försökte så var det som om hon blivit stum. Hon rörde på läpparna men kunde inte säga något, och ändå verkade kvinnan förstå vad hon ville säga.
’’Varsågod, Ylva. Jag har befriat din kropp åt dig, men dina tankar kan bara du hjälpa.’’ Ylva hade aldrig hört något som lät så vackert, kvinnans röst var mjuk och lugn, men utan att verka vara tagen från en vaggvisa. Men vad menade kvinnan? Ylva försökte fråga vad det betydde, men hon hördes inte. Men återigen verkade kvinnan förstå.
’’Du mår psykisk dåligt och det ser jag. Jag kan inte bota dig, men jag kan stötta dig och vara med dig när det känns svårt. Flickan som plågar dina tankar är svartsjuk på dig och vill att du ska lida för att hon ska må bättre.’’
Men varför? Hon mår väl bara sämre av att mobba andra människor. Ylva ville skrika ut meningen. Kvinnan tog Ylva hand i sin och Ylva kände ett obeskrivligt lugn fylla henne.
’’Ja, hon mår sämre av det, men det vet hon inte. Hon tror att hon snart kommer att bli lycklig, men hon har inte lärt sig att det hon känner är skuld.’’ Kvinnan såg Ylva i ögonen.
Men vad ska jag göra? Vad KAN jag göra? Ylva hade inte sett Klara på det viset. Hon hade sett Klara som en plågoande som alltid skulle se till att Ylva kom allt närmare bristningsgränsen.
’’Det du kan göra är att prata med henne, försöka få henne att förstå hur du mår och hur hon kan känna sig bättre till mods. Men anklaga henne inte, då är det du som plågar henne istället för tvärt om.’’ Ylva skakade på huvudet. Jag kan inte. Jag är inte modig nog för det. Det har jag aldrig varit. Kvinnan lade två av sina fingrar under Ylva haka och fick Ylva att se henne i ögonen. ’’Säg aldrig ’aldrig’, Ylva. Du är stark, starkare än du tror. Det är något du måste inse innan du kan bli fri.’’  Ylva blinkade bort tårarna som hotade att svämma över i hennes ögon. Sen såg Ylva att kvinnans ögon inte längre var blåa. De var stålgråa, precis som Ylvas. Kvinnan log mjukt. ’’Jag måste sorgligt nog gå nu, men jag kommer alltid vara med dig, var du än är. Jag kommer att stötta dig.’’ Till Ylvas stora skräck började kvinnan blekna bort. ’’Nej, lämna mig inte’’ Ylva blev förvånad över att hon kunde prata igen, men hon fick tänka på det senare. ’’Jag måste få veta vem du är!’’ Tårarna brände i ögonen. Kvinnan såg nu ut som ett spöke, men hon log ändå. ’’Jag kommer alltid vara hos dig, Ylva. Även om du inte alltid ser mig. Och om du tänker efter så vet du redan vem jag är.’’ Innan Ylva hann fråga något mer var kvinnan försvunnen. Ylva torkade bort tårarna då hon märkte att armringarna av guld lyste, de rent av glödde. Ylva kände att hon fylldes med ett obeskrivligt lugn. Men det var även en annan känsla som verkade strömma från armringarna. Självförtroende, mod. Ylva grät inte längre. Hon kände sig inte ledsen eller övergiven. Hon kände sig stark. Kvinnan måste haft rätt, Ylva var starkare än hon hade trott. Ylva lyfte blicken, såg sig omkring. Det var vitt överallt. Helt tomt. Men vad gjorde det? ’’Jag är stark’’ sa Ylva till sig själv. Det kändes bra att höra sin egen röst. Glädjen spred sig i kroppen. ’’Jag är STARK!’’ Ylva nästan skrek ut orden. Hon fortsatte ropa den meningen, om och om igen. Och för varje gång hon sa det, kände hon sig starkare, modigare. Det var en känsla som Ylva ville känna hela livet, varje dag, varje sekund.

 
När Ylva vaknade var det första hon tänkte på var att hon fortfarande kände den härliga styrkan. Det kändes som om hon skulle kunna göra vad som helst. Hon kunde till och med säga ifrån när Klara … Modet sjönk som en sten när Ylva tänkte på Klara. Jag klarar det inte, det kommer jag aldrig klara av. ’’Kom ihåg, säg aldrig ’aldrig’, Ylva’’ Ylva ryckte till och såg sig omkring. Hon var säker på att det var den vackra kvinnan som hade pratat, men hon fanns inte i rummet. Vem är du? Ylva var på väg att ställa frågan högt, men det behövdes inte. ’’Tror du på änglar?’’ viskade den vackra rösten i Ylva huvud. Ylva rynkade pannan. Vad menar du? Är du en ängel? Men varför kom du till mig i så fall? ’’Du behövde hjälp, det var därför jag kom. Du har väl hört talats om att alla har en skyddsängel?’’ Ylva blundade. Skyddsängel? Är du min skyddsängel?
Ylva ruskade på huvet. Det här var löjligt. Hon hade bara haft en dröm om en vacker kvinna, inte mycket mer. Nu skulle hon äta frukost och sen gå till skolan och hoppas att hon fick vara ifred. ’’Du måste tro på dig själv, Ylva. Var modig. Jag kommer aldrig lämna din sida, jag kommer alltid finnas hos dig.’’ Ylva kände sig konstig, varför hörde hon den där rösten? Om nu den här kvinnan var hennes skyddsängel, varför hade hon inte kommit förut? Nu visste Ylva inte vad hon skulle tro.

Klara stod vid Ylvas skåp och väntade. Ylva själv ville inte gå dit. Klara hade inte sett henne än, men när hon väl gjorde det skulle hon lyckas knäcka Ylva, få henne att känna sig värdelös och oönskad. ’’Det är nu eller aldrig, Ylva.’’ Rösten gav en viss tröst, men Ylva var rädd. ’’Nu, Ylva. Gå fram och hämta det du behöver och bry dig inte om ifall Klara säger något elakt.’’ Mjuk och snäll, som alltid. Ylva drog ett djupt andetag och började sakta gå mot skåpet. Klara tittade upp och log, ett kallt leende som gav Ylva kalla kårar. Men hon fortsatte närma sig skåpen. ’’God morgon, lilla prinsessa’’ sa Klara med en röst som dröp av sarkasm. Något konstigt fick Ylva att le tillbaka, ett glatt leende som fick modet att stiga i kroppen. Nu tänker jag inte låta dig plåga mig längre, nu är det slut med det! ’’God morgon, Klara. Hur mår du idag då?’’ Leendet och den glada tonen i Ylvas röst suddade ut Klaras leende. ’Vad nu då?’ tänker hon säkert. Ylva låste upp skåpet och tog fram böckerna. När hon tittade upp såg hon att Klara stirrade på henne. ’’Vad du verkar glad idag, har du insett hur tråkig du är?’’ Klara log självsäkert och hoppades nog på att Ylva skulle bli stum av skräck. Men det blev hon inte. ’’Klara, om det är något jag har insett så är det att jag är så himla trött på att du är elak mot mig!’’ Ylvas tonläge var lugnt, men inom henne bråkade känslorna med varandra. Sorg och ilska blandat med nyfunnet mod slogs och ville ta över. Klara spände ögonen i Ylva, och Ylva såg osäkerheten i dem. En del av ilskan fick nästan Ylva att skrika. ’’Jag vill inte ha det såhär längre! Varför är du så elak mot mig?’’ Ylva försökte låta lugn, men det var omöjligt. Ilskan höll på att ta över, men så hörde Ylva rösten igen. ’’ Lugna ner dig, Ylva!’’ En våg av lugn träffade Ylva rakt i huvet och dämpade ilskan. Ylva öppnade munnen, ’’Varför gör du såhär mot mig?’’ Klara stirrade förvånat, rent av chockat, på Ylva. ’’Du mår också dåligt, eller hur? Det är därför du mobbar mig, för att du tror att du kan må bättre om någon annan lider med dig. Men så är det inte. Du har mobbat mig länge och mår inte bättre, du mår sämre. Du lider av skuldkänslor.’’ Och med dem orden vände sig Ylva om och gick. Klara kom inte till första lektionen. Men när Ylva gick till sitt skåp för att hämta nya böcker så såg hon en lapp på skåpdörren. Hon såg att papperet var lite prickigt, som om någon hade stänkt vatten på det. Ylva rev ner lappen från dörren och läste den. Då insåg hon att det inte var vatten på papperet, det var tårar. För på lappen fanns det mycket som var överstruket, så bara några ord gick att läsa. ’Förlåt //K’ var allt som stod på lappen. Ylva blev osäker, vad skulle hända nu?

Nästa dag väntade Klara på Ylva vid skåpen. Hon tittade upp och log, vänskapligt. Ylva log tillbaka.

Bra? Skriv gärna vad ni tycker, jag vill höra! :)
Meningen var att jag skulle baka en chokladkaka idag, men jag försov mig och hade därför inte tid. Men jag hade nog med tid att kopiera över novellen på bloggen innan jag drog. Jag ska nämligen åka tidigare för att köpa lite lasyr. Jag ska fixa min byrå och mina nya sängbord! Förhoppningsvis innan hösten drar igång på allvar med dagligt regn...
Men imorgon har jag säkert tid att baka lite. Om jag tar mig ur sängen i tid vill säga.

I'm a liver, not a thinker
Rockbruden

Ännu en otäcking. Nästa gång jag ger er en novell ska jag ge en som inte är läskig. Men hoppas ni gillar novellen ;)

Det stod om honom överallt, Jack the Ripper den andre. Fyra kroppar hade än så länge hittats och polisen var säker på att det var samma mördare. Anledningen var att kropparna hade behandlats på samma sätt. Ett djupt, dödande snitt genom halsen, sen hade magen skurits upp, samma teknik som Jack the Ripper hade använt när han härjade i London år 1888. Men små skillnader fanns, de här offren var blodiga och saknade endast hjärtat när liken hittades. De som dog 1888 saknade fler inre organ och var inte lika blodiga. Dessutom var snitten på de nya offren ojämna, som om mördaren hade varit otålig när han skar upp magen och bröstet för att komma åt hjärtat. Polisen rådde folk att vara försiktiga och inte gå ut ensamma. Trots det gick 25-åriga Marie till affären strax efter klockan 21 en kylig höstkväll. Hon kände till risken och var uppmärksam. Minsta lilla ljud eller rörelse fick henne att vända sig om för att kontrollera om hon var förföljd. Men det var hon aldrig. När hon hade det hon behövde från affären styrde hon stegen raka vägen hem. Ett leende spred sig i hennes ansikte, hon hade klarat sig från mördaren. Hon passerade en plats där man hade blivit tvungen att byta ut några rör under marken, så de hade borrat sig genom asfalten. Några bunkrar stod på plats, där skräp kastades in för att sen fraktas till återvinningen. Marie skakade på huvet när hon såg röran arbetarna hade lämnat efter sig. Plötsligt stannade hon upp. Hon hörde ett konstigt ljud, som om någon höll på med att stycka kött. Ljudet kom från en av bunkrarna och Marie blev stel av fasa när hon anade vad som hände där inne. Hon tog små steg, närmare bunkern, och tittade försiktigt in genom den halvstängda dörren. Det var väldigt mörkt, men Marie anade ryckiga rörelser längst in i bunkerns ena hörn. Styckljudet hon hörde blandades med ett skättande ljud och tung andhämtning. Ett klingande, sen höjdes en arm som verkade hålla i något som var lite större än en tennisboll. Sen ett nöjt, men ändå lite galet ljud från gestanten. Marie svalde hårt och backade långsamt, ställde sig bakom den andra bunkern. Väl där grävde hon i fickan efter mobilen. Med darrande fingrar slog hon nummret till polisen. Men hon hann inte trycka på 'ring' förrän något stack fram och snabbt slet mobilen ur händerna på Marie. Hon skrek till, vände sig om och sprang. Hon hann bara några meter innan hon snubblade. Någon grep tag i kragen på henne kappa och drog henne på fötter. En blöt (blodig?) hand lades över Maries mun. Men Marie tänkte inte ge sig utan strid. Hon bet hårt i handen och hörde ett stön av smärta. Hon lyckades slita sig loss och sprang. Hon brydde sig inte om vart hon sprang, hon ville bara komma till ett välbebott ställe, där kunde hon känna sig säkrare. Men efter ytterligare några meter fick Marie något hårt, troligen en sten, i bakhuvudet. Hon tappade balansen och föll. Jack the Ripper den andre, Marie var säker på att det var han, grep tag i hennes hår och drog hennes huvud bakåt. En lång, vass kniv trycktes mot Maries strupe. ''Ett enda ljud och du är död'', väste en förvånandsvärt ljus röst. Marie rycktes upp på fötter igen och blev inknuffad i bunkern. Hon trampade i något blött och insåg att det var blod. Hon grimaserade av äckel och tittade på Jack. ''Vem är du?'', viskade Marie. Jack svarade inte, han bara stod framför Marie med sin blodiga kniv i handen. Marie märkte att han var blodig upp till armbågarna. Jack tog ett steg framåt vilket fick Marie att backa. Jack kom sakta närmare medan Marie pressade sig mot bunkerns vägg. Hon var så stel av skräck att hon varken kunde skrika eller röra sig. Hon såg Jack i ögonen, och fick en chock. Marie såg att Jack var en...Mer hann hon inte tänka. Jack rörde sig så snabbt att Marie bara hann se en kort skymt av kniven innan den skar upp hennes hals och gjorde slut på hennes liv. Jack drog ett djupt andetag. "Skenet bedrar.", väste Jack. Och lutade sig över Marie och höjde kniven.

''Alla skyller på män!'', suckade Angela. ''Man till och med utgår från att det är en man som är mördaren.'', lade hon till och tog en klunk ur kaffekoppen. ''Jack the Ripper den andre blir våldsammare.'', stod det i tidningen dagen efter att två kroppar hade hittats i en sopbunker. Ena kroppen var helt sönderhackad och det var blod överallt i bunkern när liken hittades av en vägarbetare på morgonen. Det var en berättelse som kunde ge vem som helst mardrömmar, men Angela var ganska lugn när hon läste om händelsen. Hon läste lugnt ut resten av tidningen. Hon drack upp resten av morgonkaffet och vek ihop tidningen. Sen hämtade hon en säck som stod gömd i en garderob, tände en brasa i öppna spisen och tog upp ett par blodröda handskar. Hon kastade in dom i elden, detsamma med de andra kläderna hon hade haft på sig när hon skar ut offrens hjärtan. Hon såg elden sluka den ena delen av bevisen. Hon skakade på huvet åt namnet Jack the Ripper och log, "Inte så att folk kan tänka sig att det är Jackie the Ripper som har lite roligt." Sen gick hon in i köket och tog fram 6 blodiga klumpar ur frysen. Hon lyckades skära hjärtanen i bitar och lade dom i en stor kastrull. Snart hade hon en gryta som hon tänkte ta med till kvartersfesten. Hennes grannar skulle omedvetet sudda ut spåren som band henne till brotten. Angela, Jackie the Ripper, hade gjort det. ''Utplåna alla spår'', sa hon för sig själv och log stolt. Och hon var inte klar än. Snart skulle hon ut igen, snart skulle hon känna ruset hon fick av att ha liv och död i sina händer, snart.
Nej, Angela var långt ifrån klar.

Som ni säkert märker så har Jack the Ripper inspirerat mig till att skriva den här novellen. Jag kan inspireras av lite allt möjligt. Den andra novellen, Marionetten, är resultatet av att jag ville skriva en otäck berättelse om en docka. En del människor är ju rädda för dockor, däribland en bekant till mig.
En del är rädda för clowner, så jag ska nog skriva en novell om en clown eller något liknande. Men jag ska försöka skriva klart de noveller jag redan har först ;)

Master of disguise
Rockbruden

Jag har fått lite positiv respons på mitt förslag att utöka bloggen med lite av mina noveller.
Anledningen till att jag vill göra det är att det är inte alltid jag har tid, lust, ork eller råd att baka o laga mat spännande mat. Just nu har vi i familjen lite körigt med pengar, så det blir inget kakbak på ett litet tag. Men jag vill ändå underhålla er läsare med något, och då tänkte jag se om någon gillar mina skriverier.
Jag är kreativ och gillar att skriva, gärna skräck och mystisk/fantasy. Jag har några noveller klara, men vissa vill jag behålla utifall jag bestämmer mig för att gå med i en novelltävling. Men vissa är redan publicerade någonstans, så då kan jag lika gärna skriva in dom här också.
Först ut är en otäck novell jag skrev för länge sen. Jag hade läst en berättelse om en ond trasdocka, och fick en idé om en novell om en flicka och hennes marionettdocka, ni vet, en docka som styrs med hjälp av trådar.
Vem håller i trådarna egentligen?

Astrid var 5 år när hon fick Billy. Marionettdockan med clownliknande kläder som hon blev så glad över. Ett tag bar hon med den överallt- till dagis, till affären, ut i sandlådan. Den blev ovärdelig för henne, som det kan bli för många barn. Bara efter någon vecka kunde hon få Billy att nicka och buga och gå. När Astrid var 7 år kunde Billy dansa, klättra och göra olika gester med armarna. Astrid fantiserade fram små berättelser med Billy i huvudrollen. De två hade roligt ihop. Men just då märkte inte Astrid att knappögonen glänste mer än vanligt. Just då märkte hon inte att dockans rörelser såg så verkliga och levande ut. Hon märkte inte att ögonen blev matta och tomma och leendet blev mer som ett ledsamt grin när hon lade upp Billy på hyllan igen. Ingen lade märkte till detta.

En dag när Astrid var fjorton år satt hon på den mjuka mattan i sitt rum och läste. Hon var djupt inne i berättelsen och hoppade högt när Billy ramlade ner från sin plats i hyllan. Astrid reste sig upp och tog upp dockan. Han hade ett tunt lager damm på sin strutformade mössa och på träpinnarna man håller dockan i. Det runda huvet var lite grått, som om Billy höll på att bli gammal. Ögonen var glanslösa och leendet tomt. Astrid kom att tänka på att hon inte ens hade tittat på Billy på länge. Hon trasslade ur dockans armar ur de knappt synliga nylontrådarna och lekte prövande med Billy. Hon lät dockan ta en promenad runt rummet och sen klättra upp på sängen och sätta sig på sänggaveln. Hon var fortfarande bra på att hantera dockan. Det såg så naturligt ut. Men det var inte lika roligt längre, det kändes barnsligt. Men Billy hade varit hennes favoritleksak sen hon fick honom. Hon var inte helt bered på att lämna honom nu. Tanken fick henne att grimasera. Det var något med Billy som var speciellt, det kände Astrid ännu. Men hon kunde inte sätta fingret på vad som var så udda med Billy. Hon hade inte tänkt så mycket på det egentligen. Hon hade lagt märke till något med Billy redan när hon var 6 år, men hon hade glömt bort vad hon tänkte på och fortsatt med leken. Billy hade fortsatt öva på att sparka och vifta med armarna. Och Astrid hade skrattat. Men nu skrattade hon inte. Hon satt på sängen och tittade på dockan. Hon fick en plötslig lust att sluta tänka och bara bli ett par år yngre igen, leka med Billy. Astrid blev så förvånad av känslorna och släppte omedvetet dockan. Leklusten försvann med det samma. Som att trycka på en knapp. Astrid var förvirrad. Att en barnslig lust att leka med en docka bara kunde komma och sen försvinna på det där viset, var det möjligt? Hon fick en känsla av att något var fel. Hon reste sig upp och gick ut ur rummet utan att den obehagliga känslan försvann. Och Billy låg kvar på golvet. Han tittade mot dörren. Kanske hoppades han att Astrid skulle komma tillbaka?

När Astrid kom in i rummet igen försökte hon glömma det hon hade känt. Hon sparkade in Billy under sängen, lade sig på mage på sängen och började läsa. Obehagskänslan hade försvunnit och nu skulle Astrid inte tänka på det mer. Hon skulle fortsätta med sitt liv. Men vad skulle hon göra med Billy? Hon hade redan slängt alla andra leksaker, men inte marionetten. Varför egentligen? Det var bara en leksak som hon inte hade använt på länge, vad skulle hon med honom till? Astrid bestämde sig för att det var dags att göra sig av med Billy. Hon slog ihop boken och kröp ner på golvet. Men Billy var inte där. Astrid kröp  in under sängen och letade, men hon hittade inte dockan. Hon krälade sig ut och såg sig omkring. Ingen Billy. Hon satte sig på sängen och kliade sig i huvet. Vart hade han tagit vägen?
"Äh! Jag hittar honom nån gång. Inget att reta sig på." Hon ryckte på axlarna och sträckte sig efter boken. Då rörde hon vid något runt och slätt. Billys huvud. Dockan låg på boken som låg på sängen. Om Astrid inte hade vetat bättre hade hon trott att det var något retsamt i knappögonen som tittade upp i taket. Astrid fick otäcka rysningar. Hur hade han hamnat där? Astrid tog tag i Billy och kastade iväg honom. Ut genom det öppna fönstret for han. "Oj." Astrid stod kvar och undrade vad som flög i henne. Hon funderade om hon skulle gå ner och leta efter Billy, men hon skakade av sig tanken. Varför skulle hon leta efter något hon inte ville ha?

"Aaaastriiiid." Astrid var halvt medveten om att någon sa hennes namn. Det var säkert någon i en dröm hon inte kom ihåg. Hon öppnade ena ögat. Det var mörkt i rummet. Det var tyst och lugnt. Alla sov. Astrid sträckte sig efter mobilen på bordet bredvid sängen. Klockan var nästan två på natten såg hon på displayen. Plötsligt såg hon i ögonvrån att något som rörde sig i mörkret. Hon tryckte på knappen till sänglampan, men den tändes inte. Hon tog mobilen och använde displayen som lampa. Där, på sänggaveln vid hennes fötter, satt Billy. Det var något längtansfullt i dockans ögon. Astrid kände hjärtat slå så fort att det kändes som om det skulle flyga ut ur bröstet. Hade mamma satt honom där? Nej, hon skulle ha lagt Billy på skrivbordet, direkt innanför dörren. "Aaaastriiiid." Rösten igen. Det var på något med den som var bekant, men Astrid kunde inte sätta fingret på det. Billy ramlar ner från gaveln och hamnar vid Astrids fötter. Astrid flämtar till och kryper undan. Hon kurar ihop vid kudden. "Aaaastriiiid." Rösten blir starkare. Nu visste hon vad som var så bekant med den. När hon hade lekt med Billy och kommit på sagor om honom, då hade hon föreställt sig att Billy skulle låta sådär om han kunde prata. Astrids blod frös till is när Billys röst ekade i huvet. Marionettens huvud rörde sig lätt. Sen ryckte det till i den lilla kroppen. Men han reste sig inte upp. "Astrid." Rösten var tydlig. Den nästan kallade på hjälp. Den bad en bön bara genom att säga hennes namn. "Billy?", viskade Astrid prövande. Mobilen höll på att slockna, så Astrid tryckte på en knapp för att det skulle bli ljust igen. Sen sträckte hon sig långsamt från och tog träkorset med trådar och lyfte upp Billy. Då hörde hon att han skrattade. Han rörde sig inte, men skrattet ekade i hennes huvud. Sen var det som om någon styrde hennes rörelser. Nu var det hon som var marionetten. Hon tog Billys huvud och tryckte det mot bröstet, precis vid hjärtat. En skarp stöt av smärta.

Nästa dag vid frukostbordet kom Astrid som vanligt ner och skulle äta frukost. "God morgon.", sa mamman. Astrid log, "God morgon mamma. Jag tänker byta namn så fort jag är myndig." Mamman tittade upp från tidningen och såg förvånat på sin dotter. "Vad kommer du heta då?" Astrid log ännu bredare, "Billie Jean!" Sen sprang hon upp på sitt rum igen. Hon såg sig i spegeln. Astrids ögon, som dagen innan hade varit gröna, var nu svarta. Lika svarta som Billys ögon hade varit dagen innan. Hon såg marionetten på hyllan i spegeln. Hon log hämdlystet, "Nu är det din tur att känna dig bortglömd.". Marionettens såg rädd ut. Ögonen var gröna.

 

Vad tycks? Vill gärna ha respons, bra som dålig.
Med den här novellen kom jag bland de bästa fem i en skräcknovelltävling, men inte första plats. Gissningsvis på femte plats. Men det är ändå bra, bästa 5 av hur många som helst är inte dumt ;)

Rock on!
Rockbruden