Marionetten-en novell som håller i trådarna
Kategori: Berättelser
Jag har fått lite positiv respons på mitt förslag att utöka bloggen med lite av mina noveller.
Anledningen till att jag vill göra det är att det är inte alltid jag har tid, lust, ork eller råd att baka o laga mat spännande mat. Just nu har vi i familjen lite körigt med pengar, så det blir inget kakbak på ett litet tag. Men jag vill ändå underhålla er läsare med något, och då tänkte jag se om någon gillar mina skriverier.
Jag är kreativ och gillar att skriva, gärna skräck och mystisk/fantasy. Jag har några noveller klara, men vissa vill jag behålla utifall jag bestämmer mig för att gå med i en novelltävling. Men vissa är redan publicerade någonstans, så då kan jag lika gärna skriva in dom här också.
Först ut är en otäck novell jag skrev för länge sen. Jag hade läst en berättelse om en ond trasdocka, och fick en idé om en novell om en flicka och hennes marionettdocka, ni vet, en docka som styrs med hjälp av trådar.
Vem håller i trådarna egentligen?
Astrid var 5 år när hon fick Billy. Marionettdockan med clownliknande kläder som hon blev så glad över. Ett tag bar hon med den överallt- till dagis, till affären, ut i sandlådan. Den blev ovärdelig för henne, som det kan bli för många barn. Bara efter någon vecka kunde hon få Billy att nicka och buga och gå. När Astrid var 7 år kunde Billy dansa, klättra och göra olika gester med armarna. Astrid fantiserade fram små berättelser med Billy i huvudrollen. De två hade roligt ihop. Men just då märkte inte Astrid att knappögonen glänste mer än vanligt. Just då märkte hon inte att dockans rörelser såg så verkliga och levande ut. Hon märkte inte att ögonen blev matta och tomma och leendet blev mer som ett ledsamt grin när hon lade upp Billy på hyllan igen. Ingen lade märkte till detta.
En dag när Astrid var fjorton år satt hon på den mjuka mattan i sitt rum och läste. Hon var djupt inne i berättelsen och hoppade högt när Billy ramlade ner från sin plats i hyllan. Astrid reste sig upp och tog upp dockan. Han hade ett tunt lager damm på sin strutformade mössa och på träpinnarna man håller dockan i. Det runda huvet var lite grått, som om Billy höll på att bli gammal. Ögonen var glanslösa och leendet tomt. Astrid kom att tänka på att hon inte ens hade tittat på Billy på länge. Hon trasslade ur dockans armar ur de knappt synliga nylontrådarna och lekte prövande med Billy. Hon lät dockan ta en promenad runt rummet och sen klättra upp på sängen och sätta sig på sänggaveln. Hon var fortfarande bra på att hantera dockan. Det såg så naturligt ut. Men det var inte lika roligt längre, det kändes barnsligt. Men Billy hade varit hennes favoritleksak sen hon fick honom. Hon var inte helt bered på att lämna honom nu. Tanken fick henne att grimasera. Det var något med Billy som var speciellt, det kände Astrid ännu. Men hon kunde inte sätta fingret på vad som var så udda med Billy. Hon hade inte tänkt så mycket på det egentligen. Hon hade lagt märke till något med Billy redan när hon var 6 år, men hon hade glömt bort vad hon tänkte på och fortsatt med leken. Billy hade fortsatt öva på att sparka och vifta med armarna. Och Astrid hade skrattat. Men nu skrattade hon inte. Hon satt på sängen och tittade på dockan. Hon fick en plötslig lust att sluta tänka och bara bli ett par år yngre igen, leka med Billy. Astrid blev så förvånad av känslorna och släppte omedvetet dockan. Leklusten försvann med det samma. Som att trycka på en knapp. Astrid var förvirrad. Att en barnslig lust att leka med en docka bara kunde komma och sen försvinna på det där viset, var det möjligt? Hon fick en känsla av att något var fel. Hon reste sig upp och gick ut ur rummet utan att den obehagliga känslan försvann. Och Billy låg kvar på golvet. Han tittade mot dörren. Kanske hoppades han att Astrid skulle komma tillbaka?
När Astrid kom in i rummet igen försökte hon glömma det hon hade känt. Hon sparkade in Billy under sängen, lade sig på mage på sängen och började läsa. Obehagskänslan hade försvunnit och nu skulle Astrid inte tänka på det mer. Hon skulle fortsätta med sitt liv. Men vad skulle hon göra med Billy? Hon hade redan slängt alla andra leksaker, men inte marionetten. Varför egentligen? Det var bara en leksak som hon inte hade använt på länge, vad skulle hon med honom till? Astrid bestämde sig för att det var dags att göra sig av med Billy. Hon slog ihop boken och kröp ner på golvet. Men Billy var inte där. Astrid kröp in under sängen och letade, men hon hittade inte dockan. Hon krälade sig ut och såg sig omkring. Ingen Billy. Hon satte sig på sängen och kliade sig i huvet. Vart hade han tagit vägen?
"Äh! Jag hittar honom nån gång. Inget att reta sig på." Hon ryckte på axlarna och sträckte sig efter boken. Då rörde hon vid något runt och slätt. Billys huvud. Dockan låg på boken som låg på sängen. Om Astrid inte hade vetat bättre hade hon trott att det var något retsamt i knappögonen som tittade upp i taket. Astrid fick otäcka rysningar. Hur hade han hamnat där? Astrid tog tag i Billy och kastade iväg honom. Ut genom det öppna fönstret for han. "Oj." Astrid stod kvar och undrade vad som flög i henne. Hon funderade om hon skulle gå ner och leta efter Billy, men hon skakade av sig tanken. Varför skulle hon leta efter något hon inte ville ha?
"Aaaastriiiid." Astrid var halvt medveten om att någon sa hennes namn. Det var säkert någon i en dröm hon inte kom ihåg. Hon öppnade ena ögat. Det var mörkt i rummet. Det var tyst och lugnt. Alla sov. Astrid sträckte sig efter mobilen på bordet bredvid sängen. Klockan var nästan två på natten såg hon på displayen. Plötsligt såg hon i ögonvrån att något som rörde sig i mörkret. Hon tryckte på knappen till sänglampan, men den tändes inte. Hon tog mobilen och använde displayen som lampa. Där, på sänggaveln vid hennes fötter, satt Billy. Det var något längtansfullt i dockans ögon. Astrid kände hjärtat slå så fort att det kändes som om det skulle flyga ut ur bröstet. Hade mamma satt honom där? Nej, hon skulle ha lagt Billy på skrivbordet, direkt innanför dörren. "Aaaastriiiid." Rösten igen. Det var på något med den som var bekant, men Astrid kunde inte sätta fingret på det. Billy ramlar ner från gaveln och hamnar vid Astrids fötter. Astrid flämtar till och kryper undan. Hon kurar ihop vid kudden. "Aaaastriiiid." Rösten blir starkare. Nu visste hon vad som var så bekant med den. När hon hade lekt med Billy och kommit på sagor om honom, då hade hon föreställt sig att Billy skulle låta sådär om han kunde prata. Astrids blod frös till is när Billys röst ekade i huvet. Marionettens huvud rörde sig lätt. Sen ryckte det till i den lilla kroppen. Men han reste sig inte upp. "Astrid." Rösten var tydlig. Den nästan kallade på hjälp. Den bad en bön bara genom att säga hennes namn. "Billy?", viskade Astrid prövande. Mobilen höll på att slockna, så Astrid tryckte på en knapp för att det skulle bli ljust igen. Sen sträckte hon sig långsamt från och tog träkorset med trådar och lyfte upp Billy. Då hörde hon att han skrattade. Han rörde sig inte, men skrattet ekade i hennes huvud. Sen var det som om någon styrde hennes rörelser. Nu var det hon som var marionetten. Hon tog Billys huvud och tryckte det mot bröstet, precis vid hjärtat. En skarp stöt av smärta.
Nästa dag vid frukostbordet kom Astrid som vanligt ner och skulle äta frukost. "God morgon.", sa mamman. Astrid log, "God morgon mamma. Jag tänker byta namn så fort jag är myndig." Mamman tittade upp från tidningen och såg förvånat på sin dotter. "Vad kommer du heta då?" Astrid log ännu bredare, "Billie Jean!" Sen sprang hon upp på sitt rum igen. Hon såg sig i spegeln. Astrids ögon, som dagen innan hade varit gröna, var nu svarta. Lika svarta som Billys ögon hade varit dagen innan. Hon såg marionetten på hyllan i spegeln. Hon log hämdlystet, "Nu är det din tur att känna dig bortglömd.". Marionettens såg rädd ut. Ögonen var gröna.
Anledningen till att jag vill göra det är att det är inte alltid jag har tid, lust, ork eller råd att baka o laga mat spännande mat. Just nu har vi i familjen lite körigt med pengar, så det blir inget kakbak på ett litet tag. Men jag vill ändå underhålla er läsare med något, och då tänkte jag se om någon gillar mina skriverier.
Jag är kreativ och gillar att skriva, gärna skräck och mystisk/fantasy. Jag har några noveller klara, men vissa vill jag behålla utifall jag bestämmer mig för att gå med i en novelltävling. Men vissa är redan publicerade någonstans, så då kan jag lika gärna skriva in dom här också.
Först ut är en otäck novell jag skrev för länge sen. Jag hade läst en berättelse om en ond trasdocka, och fick en idé om en novell om en flicka och hennes marionettdocka, ni vet, en docka som styrs med hjälp av trådar.
Vem håller i trådarna egentligen?
Astrid var 5 år när hon fick Billy. Marionettdockan med clownliknande kläder som hon blev så glad över. Ett tag bar hon med den överallt- till dagis, till affären, ut i sandlådan. Den blev ovärdelig för henne, som det kan bli för många barn. Bara efter någon vecka kunde hon få Billy att nicka och buga och gå. När Astrid var 7 år kunde Billy dansa, klättra och göra olika gester med armarna. Astrid fantiserade fram små berättelser med Billy i huvudrollen. De två hade roligt ihop. Men just då märkte inte Astrid att knappögonen glänste mer än vanligt. Just då märkte hon inte att dockans rörelser såg så verkliga och levande ut. Hon märkte inte att ögonen blev matta och tomma och leendet blev mer som ett ledsamt grin när hon lade upp Billy på hyllan igen. Ingen lade märkte till detta.
En dag när Astrid var fjorton år satt hon på den mjuka mattan i sitt rum och läste. Hon var djupt inne i berättelsen och hoppade högt när Billy ramlade ner från sin plats i hyllan. Astrid reste sig upp och tog upp dockan. Han hade ett tunt lager damm på sin strutformade mössa och på träpinnarna man håller dockan i. Det runda huvet var lite grått, som om Billy höll på att bli gammal. Ögonen var glanslösa och leendet tomt. Astrid kom att tänka på att hon inte ens hade tittat på Billy på länge. Hon trasslade ur dockans armar ur de knappt synliga nylontrådarna och lekte prövande med Billy. Hon lät dockan ta en promenad runt rummet och sen klättra upp på sängen och sätta sig på sänggaveln. Hon var fortfarande bra på att hantera dockan. Det såg så naturligt ut. Men det var inte lika roligt längre, det kändes barnsligt. Men Billy hade varit hennes favoritleksak sen hon fick honom. Hon var inte helt bered på att lämna honom nu. Tanken fick henne att grimasera. Det var något med Billy som var speciellt, det kände Astrid ännu. Men hon kunde inte sätta fingret på vad som var så udda med Billy. Hon hade inte tänkt så mycket på det egentligen. Hon hade lagt märke till något med Billy redan när hon var 6 år, men hon hade glömt bort vad hon tänkte på och fortsatt med leken. Billy hade fortsatt öva på att sparka och vifta med armarna. Och Astrid hade skrattat. Men nu skrattade hon inte. Hon satt på sängen och tittade på dockan. Hon fick en plötslig lust att sluta tänka och bara bli ett par år yngre igen, leka med Billy. Astrid blev så förvånad av känslorna och släppte omedvetet dockan. Leklusten försvann med det samma. Som att trycka på en knapp. Astrid var förvirrad. Att en barnslig lust att leka med en docka bara kunde komma och sen försvinna på det där viset, var det möjligt? Hon fick en känsla av att något var fel. Hon reste sig upp och gick ut ur rummet utan att den obehagliga känslan försvann. Och Billy låg kvar på golvet. Han tittade mot dörren. Kanske hoppades han att Astrid skulle komma tillbaka?
När Astrid kom in i rummet igen försökte hon glömma det hon hade känt. Hon sparkade in Billy under sängen, lade sig på mage på sängen och började läsa. Obehagskänslan hade försvunnit och nu skulle Astrid inte tänka på det mer. Hon skulle fortsätta med sitt liv. Men vad skulle hon göra med Billy? Hon hade redan slängt alla andra leksaker, men inte marionetten. Varför egentligen? Det var bara en leksak som hon inte hade använt på länge, vad skulle hon med honom till? Astrid bestämde sig för att det var dags att göra sig av med Billy. Hon slog ihop boken och kröp ner på golvet. Men Billy var inte där. Astrid kröp in under sängen och letade, men hon hittade inte dockan. Hon krälade sig ut och såg sig omkring. Ingen Billy. Hon satte sig på sängen och kliade sig i huvet. Vart hade han tagit vägen?
"Äh! Jag hittar honom nån gång. Inget att reta sig på." Hon ryckte på axlarna och sträckte sig efter boken. Då rörde hon vid något runt och slätt. Billys huvud. Dockan låg på boken som låg på sängen. Om Astrid inte hade vetat bättre hade hon trott att det var något retsamt i knappögonen som tittade upp i taket. Astrid fick otäcka rysningar. Hur hade han hamnat där? Astrid tog tag i Billy och kastade iväg honom. Ut genom det öppna fönstret for han. "Oj." Astrid stod kvar och undrade vad som flög i henne. Hon funderade om hon skulle gå ner och leta efter Billy, men hon skakade av sig tanken. Varför skulle hon leta efter något hon inte ville ha?
"Aaaastriiiid." Astrid var halvt medveten om att någon sa hennes namn. Det var säkert någon i en dröm hon inte kom ihåg. Hon öppnade ena ögat. Det var mörkt i rummet. Det var tyst och lugnt. Alla sov. Astrid sträckte sig efter mobilen på bordet bredvid sängen. Klockan var nästan två på natten såg hon på displayen. Plötsligt såg hon i ögonvrån att något som rörde sig i mörkret. Hon tryckte på knappen till sänglampan, men den tändes inte. Hon tog mobilen och använde displayen som lampa. Där, på sänggaveln vid hennes fötter, satt Billy. Det var något längtansfullt i dockans ögon. Astrid kände hjärtat slå så fort att det kändes som om det skulle flyga ut ur bröstet. Hade mamma satt honom där? Nej, hon skulle ha lagt Billy på skrivbordet, direkt innanför dörren. "Aaaastriiiid." Rösten igen. Det var på något med den som var bekant, men Astrid kunde inte sätta fingret på det. Billy ramlar ner från gaveln och hamnar vid Astrids fötter. Astrid flämtar till och kryper undan. Hon kurar ihop vid kudden. "Aaaastriiiid." Rösten blir starkare. Nu visste hon vad som var så bekant med den. När hon hade lekt med Billy och kommit på sagor om honom, då hade hon föreställt sig att Billy skulle låta sådär om han kunde prata. Astrids blod frös till is när Billys röst ekade i huvet. Marionettens huvud rörde sig lätt. Sen ryckte det till i den lilla kroppen. Men han reste sig inte upp. "Astrid." Rösten var tydlig. Den nästan kallade på hjälp. Den bad en bön bara genom att säga hennes namn. "Billy?", viskade Astrid prövande. Mobilen höll på att slockna, så Astrid tryckte på en knapp för att det skulle bli ljust igen. Sen sträckte hon sig långsamt från och tog träkorset med trådar och lyfte upp Billy. Då hörde hon att han skrattade. Han rörde sig inte, men skrattet ekade i hennes huvud. Sen var det som om någon styrde hennes rörelser. Nu var det hon som var marionetten. Hon tog Billys huvud och tryckte det mot bröstet, precis vid hjärtat. En skarp stöt av smärta.
Nästa dag vid frukostbordet kom Astrid som vanligt ner och skulle äta frukost. "God morgon.", sa mamman. Astrid log, "God morgon mamma. Jag tänker byta namn så fort jag är myndig." Mamman tittade upp från tidningen och såg förvånat på sin dotter. "Vad kommer du heta då?" Astrid log ännu bredare, "Billie Jean!" Sen sprang hon upp på sitt rum igen. Hon såg sig i spegeln. Astrids ögon, som dagen innan hade varit gröna, var nu svarta. Lika svarta som Billys ögon hade varit dagen innan. Hon såg marionetten på hyllan i spegeln. Hon log hämdlystet, "Nu är det din tur att känna dig bortglömd.". Marionettens såg rädd ut. Ögonen var gröna.
Vad tycks? Vill gärna ha respons, bra som dålig.
Med den här novellen kom jag bland de bästa fem i en skräcknovelltävling, men inte första plats. Gissningsvis på femte plats. Men det är ändå bra, bästa 5 av hur många som helst är inte dumt ;)
Rock on!
Rockbruden
Med den här novellen kom jag bland de bästa fem i en skräcknovelltävling, men inte första plats. Gissningsvis på femte plats. Men det är ändå bra, bästa 5 av hur många som helst är inte dumt ;)
Rock on!
Rockbruden
