Skyddsängeln-novell
Kategori: Berättelser
Nu kommer en ny novell. Men inte en skräckis utan snarare en dramanovell. Jag skrev den första året i gymnasiet och kom på första plats i skolans novelltävling med den. En sorglig historia som slutar lyckligare än den börjar.
Nogpratat, here you go!
Ylva ser sig i spegeln. Vad ser hon? Hon ser en smal, rödblond tonårsflicka med stålgråa ögon. Ingenting fel. Det är samma tjej som hon såg igår, i förgår och förra veckan. Så varför känner hon sig ledsen och plågad? För att hon tycker hon ser tjock ut? Nej, Ylva vet att hon inte är tjock, hon är smal. Hon vet däremot inte varför hon blir behandlad som hon blir. Varför den ’coola tjejen’ plågar henne. Varför hon pekar finger åt henne så fort lärarna inte ser. Varför hon skrattar åt henne när ingen hör. Ylva blundar för att slippa se när hennes ögon fylls med tårar.
’’Jaha, här kommer du!’’ Å nej, det är Klara, den elakaste varelsen på två ben som finns. Ylva biter sig i läppen och låtsas inte höra och går bara förbi.
’’Hör du, rödtott. Jag snackar med dig!’’ Klara verkar vara irriterad över att inte ha fått ett svar. Ylva stannar inte, fortsätter gå. Helt plötsligt står en flicka med ljusbrunt hår och blågröna ögon framför Ylva och stirrar på henne. Ansiktet visar att flickan är sur, men ögonen är fulla av skadeglädje. Det är just ögonen som visar vem Klara egentligen är.
’’Svara när jag pratar med dig!’’
Det var en order, och om Ylva svarade skulle hon få ett helvete, men om hon inte svarade skulle det bli värre. Problemet var att Ylva var för rädd för att prata, och Klara är inte direkt känd för sitt tålamod. Sekunderna var som timmar, och Ylva stod där med en hondjävul framför sig.
’’Jaså, jag märker att du inte är på prathumör, men det kommer att ordnas. Väldigt snart.’’ Nu visade inte bara ögonen skadeglädjen, den lyste i hela Klaras ansikte. Demonen vände sig om och marscherade in i klassrummet med en mask som föreställde en söt tonåring som gick för att hälsa på kompisarna. Ingen visste hur hon egentligen var, utom Ylva. Ingen annan.
Fröken Gunilla satt som vanligt vid sin kateder när alla kom in och satte sig. Men tyst var det inte. Alla pratade i munnen på varandra. Den ända som inte pratade var en flicka som var tyst som en mus och skrev i sin bok. Ingen lade märke till den tysta flickan som inte verkade ha någonting med de andra tjejerna att göra, var något på tok med henne? Gunilla gick runt till dem ville ha hjälp och tittade då och då på klockan bara för att märka att någon hade ställt om klockan så att det var 10 minuter för sen. Men det tänkte hon inte gå på. Efter att ha ställt klockan rätt och hjälpt fler elever tog lektionen äntligen slut och alla nästan sprang ut. ’’Ylva, kan jag få prata med dig?’’
Ylva var halvvägs ute ur rummet, men stannade när hon hörde sitt namn. ’’Va?’’ Hon verkade förvirrad, lite som om hon undrade om hon hade gjort något dumt utan att veta det och nu skulle bli utskälld. ’’Sätt dig är du snäll, jag vill bara prata lite med dig. Du ser så ensam ut där du sitter helt för dig själv. Är det något som oroar dig?’’ Jodå, visst var Ylva orolig, över vad Klara skulle hitta på idag, men Ylva tänkte inte berätta. För om hon gjorde det skulle Klara bli arg, och då skulle Ylva stå mitt i skottlinjen, vare sig hon ville eller inte. Hon kunde inte berätta, hur mycket hon än ville ha någon att prata med. ’’Nej då, jag mår bara inte så bra idag.’’ Och innan Gunilla hann fråga något mer så sprang Ylva ut ur rummet med tårarna brännande under ögonlocken.
Ylva fick för ovanlighetens skull vara ifred resten av dagen, men rädslan satt som svetsad i Ylvas inre, precis som hennes önskan att bli fri från plågan. Hon ser sig i spegeln igen. Återigen såg hon att de stålgråa ögonen glänste av tårar. Varför, varför, varför? Hon viskade för sig själv, just det ordet, om och om igen. Ögonen blev glansigare och kinderna blötare. Det här var som en ritual, hon gjorde såhär varje dag, varje vecka. Men hon hatade det.
Hon ser Klaras siluett närma sig med lugna, säkra steg. Ylva själv var fastkedjad i marken, utan att kunna röra sig. Klara kommer närmare men hennes ansikte syns inte, hon ser ut som en skugga. Ylva försökte skrika, men inga ljud lämnade hennes mun. Hon grät inte, tårarna var slut för länge sen. När Klara till slut var några meter från Ylva började ett ansikte ta form, men det var inte Klaras. Det var ett främmande ansikte, men ändå bekant. Ljusblont, långt hår ramade in det vackra, hjärtformade ansiktet. På de fylliga läpparna syntes ett tröstande leende. Men det var ögonen som Ylva såg mest. De vackra himmelsblå ögonen strålade av vänlig glädje och lugn. Kvinnan var så vacker! Hon rörde lätt vid Ylvas kedjade handleder, och vips, så var bojorna borta och hade ersatts av 2 armringar i det mest skimrande guld. Ylva tittade på kvinnan och log lättat. Hon försökte säga tack, men hon upptäckte att hur mycket hon än försökte så var det som om hon blivit stum. Hon rörde på läpparna men kunde inte säga något, och ändå verkade kvinnan förstå vad hon ville säga.
’’Varsågod, Ylva. Jag har befriat din kropp åt dig, men dina tankar kan bara du hjälpa.’’ Ylva hade aldrig hört något som lät så vackert, kvinnans röst var mjuk och lugn, men utan att verka vara tagen från en vaggvisa. Men vad menade kvinnan? Ylva försökte fråga vad det betydde, men hon hördes inte. Men återigen verkade kvinnan förstå.
’’Du mår psykisk dåligt och det ser jag. Jag kan inte bota dig, men jag kan stötta dig och vara med dig när det känns svårt. Flickan som plågar dina tankar är svartsjuk på dig och vill att du ska lida för att hon ska må bättre.’’
Men varför? Hon mår väl bara sämre av att mobba andra människor. Ylva ville skrika ut meningen. Kvinnan tog Ylva hand i sin och Ylva kände ett obeskrivligt lugn fylla henne.
’’Ja, hon mår sämre av det, men det vet hon inte. Hon tror att hon snart kommer att bli lycklig, men hon har inte lärt sig att det hon känner är skuld.’’ Kvinnan såg Ylva i ögonen.
Men vad ska jag göra? Vad KAN jag göra? Ylva hade inte sett Klara på det viset. Hon hade sett Klara som en plågoande som alltid skulle se till att Ylva kom allt närmare bristningsgränsen.
’’Det du kan göra är att prata med henne, försöka få henne att förstå hur du mår och hur hon kan känna sig bättre till mods. Men anklaga henne inte, då är det du som plågar henne istället för tvärt om.’’ Ylva skakade på huvudet. Jag kan inte. Jag är inte modig nog för det. Det har jag aldrig varit. Kvinnan lade två av sina fingrar under Ylva haka och fick Ylva att se henne i ögonen. ’’Säg aldrig ’aldrig’, Ylva. Du är stark, starkare än du tror. Det är något du måste inse innan du kan bli fri.’’ Ylva blinkade bort tårarna som hotade att svämma över i hennes ögon. Sen såg Ylva att kvinnans ögon inte längre var blåa. De var stålgråa, precis som Ylvas. Kvinnan log mjukt. ’’Jag måste sorgligt nog gå nu, men jag kommer alltid vara med dig, var du än är. Jag kommer att stötta dig.’’ Till Ylvas stora skräck började kvinnan blekna bort. ’’Nej, lämna mig inte’’ Ylva blev förvånad över att hon kunde prata igen, men hon fick tänka på det senare. ’’Jag måste få veta vem du är!’’ Tårarna brände i ögonen. Kvinnan såg nu ut som ett spöke, men hon log ändå. ’’Jag kommer alltid vara hos dig, Ylva. Även om du inte alltid ser mig. Och om du tänker efter så vet du redan vem jag är.’’ Innan Ylva hann fråga något mer var kvinnan försvunnen. Ylva torkade bort tårarna då hon märkte att armringarna av guld lyste, de rent av glödde. Ylva kände att hon fylldes med ett obeskrivligt lugn. Men det var även en annan känsla som verkade strömma från armringarna. Självförtroende, mod. Ylva grät inte längre. Hon kände sig inte ledsen eller övergiven. Hon kände sig stark. Kvinnan måste haft rätt, Ylva var starkare än hon hade trott. Ylva lyfte blicken, såg sig omkring. Det var vitt överallt. Helt tomt. Men vad gjorde det? ’’Jag är stark’’ sa Ylva till sig själv. Det kändes bra att höra sin egen röst. Glädjen spred sig i kroppen. ’’Jag är STARK!’’ Ylva nästan skrek ut orden. Hon fortsatte ropa den meningen, om och om igen. Och för varje gång hon sa det, kände hon sig starkare, modigare. Det var en känsla som Ylva ville känna hela livet, varje dag, varje sekund.
När Ylva vaknade var det första hon tänkte på var att hon fortfarande kände den härliga styrkan. Det kändes som om hon skulle kunna göra vad som helst. Hon kunde till och med säga ifrån när Klara … Modet sjönk som en sten när Ylva tänkte på Klara. Jag klarar det inte, det kommer jag aldrig klara av. ’’Kom ihåg, säg aldrig ’aldrig’, Ylva’’ Ylva ryckte till och såg sig omkring. Hon var säker på att det var den vackra kvinnan som hade pratat, men hon fanns inte i rummet. Vem är du? Ylva var på väg att ställa frågan högt, men det behövdes inte. ’’Tror du på änglar?’’ viskade den vackra rösten i Ylva huvud. Ylva rynkade pannan. Vad menar du? Är du en ängel? Men varför kom du till mig i så fall? ’’Du behövde hjälp, det var därför jag kom. Du har väl hört talats om att alla har en skyddsängel?’’ Ylva blundade. Skyddsängel? Är du min skyddsängel?
Ylva ruskade på huvet. Det här var löjligt. Hon hade bara haft en dröm om en vacker kvinna, inte mycket mer. Nu skulle hon äta frukost och sen gå till skolan och hoppas att hon fick vara ifred. ’’Du måste tro på dig själv, Ylva. Var modig. Jag kommer aldrig lämna din sida, jag kommer alltid finnas hos dig.’’ Ylva kände sig konstig, varför hörde hon den där rösten? Om nu den här kvinnan var hennes skyddsängel, varför hade hon inte kommit förut? Nu visste Ylva inte vad hon skulle tro.
Klara stod vid Ylvas skåp och väntade. Ylva själv ville inte gå dit. Klara hade inte sett henne än, men när hon väl gjorde det skulle hon lyckas knäcka Ylva, få henne att känna sig värdelös och oönskad. ’’Det är nu eller aldrig, Ylva.’’ Rösten gav en viss tröst, men Ylva var rädd. ’’Nu, Ylva. Gå fram och hämta det du behöver och bry dig inte om ifall Klara säger något elakt.’’ Mjuk och snäll, som alltid. Ylva drog ett djupt andetag och började sakta gå mot skåpet. Klara tittade upp och log, ett kallt leende som gav Ylva kalla kårar. Men hon fortsatte närma sig skåpen. ’’God morgon, lilla prinsessa’’ sa Klara med en röst som dröp av sarkasm. Något konstigt fick Ylva att le tillbaka, ett glatt leende som fick modet att stiga i kroppen. Nu tänker jag inte låta dig plåga mig längre, nu är det slut med det! ’’God morgon, Klara. Hur mår du idag då?’’ Leendet och den glada tonen i Ylvas röst suddade ut Klaras leende. ’Vad nu då?’ tänker hon säkert. Ylva låste upp skåpet och tog fram böckerna. När hon tittade upp såg hon att Klara stirrade på henne. ’’Vad du verkar glad idag, har du insett hur tråkig du är?’’ Klara log självsäkert och hoppades nog på att Ylva skulle bli stum av skräck. Men det blev hon inte. ’’Klara, om det är något jag har insett så är det att jag är så himla trött på att du är elak mot mig!’’ Ylvas tonläge var lugnt, men inom henne bråkade känslorna med varandra. Sorg och ilska blandat med nyfunnet mod slogs och ville ta över. Klara spände ögonen i Ylva, och Ylva såg osäkerheten i dem. En del av ilskan fick nästan Ylva att skrika. ’’Jag vill inte ha det såhär längre! Varför är du så elak mot mig?’’ Ylva försökte låta lugn, men det var omöjligt. Ilskan höll på att ta över, men så hörde Ylva rösten igen. ’’ Lugna ner dig, Ylva!’’ En våg av lugn träffade Ylva rakt i huvet och dämpade ilskan. Ylva öppnade munnen, ’’Varför gör du såhär mot mig?’’ Klara stirrade förvånat, rent av chockat, på Ylva. ’’Du mår också dåligt, eller hur? Det är därför du mobbar mig, för att du tror att du kan må bättre om någon annan lider med dig. Men så är det inte. Du har mobbat mig länge och mår inte bättre, du mår sämre. Du lider av skuldkänslor.’’ Och med dem orden vände sig Ylva om och gick. Klara kom inte till första lektionen. Men när Ylva gick till sitt skåp för att hämta nya böcker så såg hon en lapp på skåpdörren. Hon såg att papperet var lite prickigt, som om någon hade stänkt vatten på det. Ylva rev ner lappen från dörren och läste den. Då insåg hon att det inte var vatten på papperet, det var tårar. För på lappen fanns det mycket som var överstruket, så bara några ord gick att läsa. ’Förlåt //K’ var allt som stod på lappen. Ylva blev osäker, vad skulle hända nu?
Nästa dag väntade Klara på Ylva vid skåpen. Hon tittade upp och log, vänskapligt. Ylva log tillbaka.
Bra? Skriv gärna vad ni tycker, jag vill höra! :)
Meningen var att jag skulle baka en chokladkaka idag, men jag försov mig och hade därför inte tid. Men jag hade nog med tid att kopiera över novellen på bloggen innan jag drog. Jag ska nämligen åka tidigare för att köpa lite lasyr. Jag ska fixa min byrå och mina nya sängbord! Förhoppningsvis innan hösten drar igång på allvar med dagligt regn...
Men imorgon har jag säkert tid att baka lite. Om jag tar mig ur sängen i tid vill säga.
I'm a liver, not a thinker
Rockbruden
Nogpratat, here you go!
Ylva ser sig i spegeln. Vad ser hon? Hon ser en smal, rödblond tonårsflicka med stålgråa ögon. Ingenting fel. Det är samma tjej som hon såg igår, i förgår och förra veckan. Så varför känner hon sig ledsen och plågad? För att hon tycker hon ser tjock ut? Nej, Ylva vet att hon inte är tjock, hon är smal. Hon vet däremot inte varför hon blir behandlad som hon blir. Varför den ’coola tjejen’ plågar henne. Varför hon pekar finger åt henne så fort lärarna inte ser. Varför hon skrattar åt henne när ingen hör. Ylva blundar för att slippa se när hennes ögon fylls med tårar.
’’Jaha, här kommer du!’’ Å nej, det är Klara, den elakaste varelsen på två ben som finns. Ylva biter sig i läppen och låtsas inte höra och går bara förbi.
’’Hör du, rödtott. Jag snackar med dig!’’ Klara verkar vara irriterad över att inte ha fått ett svar. Ylva stannar inte, fortsätter gå. Helt plötsligt står en flicka med ljusbrunt hår och blågröna ögon framför Ylva och stirrar på henne. Ansiktet visar att flickan är sur, men ögonen är fulla av skadeglädje. Det är just ögonen som visar vem Klara egentligen är.
’’Svara när jag pratar med dig!’’
Det var en order, och om Ylva svarade skulle hon få ett helvete, men om hon inte svarade skulle det bli värre. Problemet var att Ylva var för rädd för att prata, och Klara är inte direkt känd för sitt tålamod. Sekunderna var som timmar, och Ylva stod där med en hondjävul framför sig.
’’Jaså, jag märker att du inte är på prathumör, men det kommer att ordnas. Väldigt snart.’’ Nu visade inte bara ögonen skadeglädjen, den lyste i hela Klaras ansikte. Demonen vände sig om och marscherade in i klassrummet med en mask som föreställde en söt tonåring som gick för att hälsa på kompisarna. Ingen visste hur hon egentligen var, utom Ylva. Ingen annan.
Fröken Gunilla satt som vanligt vid sin kateder när alla kom in och satte sig. Men tyst var det inte. Alla pratade i munnen på varandra. Den ända som inte pratade var en flicka som var tyst som en mus och skrev i sin bok. Ingen lade märke till den tysta flickan som inte verkade ha någonting med de andra tjejerna att göra, var något på tok med henne? Gunilla gick runt till dem ville ha hjälp och tittade då och då på klockan bara för att märka att någon hade ställt om klockan så att det var 10 minuter för sen. Men det tänkte hon inte gå på. Efter att ha ställt klockan rätt och hjälpt fler elever tog lektionen äntligen slut och alla nästan sprang ut. ’’Ylva, kan jag få prata med dig?’’
Ylva var halvvägs ute ur rummet, men stannade när hon hörde sitt namn. ’’Va?’’ Hon verkade förvirrad, lite som om hon undrade om hon hade gjort något dumt utan att veta det och nu skulle bli utskälld. ’’Sätt dig är du snäll, jag vill bara prata lite med dig. Du ser så ensam ut där du sitter helt för dig själv. Är det något som oroar dig?’’ Jodå, visst var Ylva orolig, över vad Klara skulle hitta på idag, men Ylva tänkte inte berätta. För om hon gjorde det skulle Klara bli arg, och då skulle Ylva stå mitt i skottlinjen, vare sig hon ville eller inte. Hon kunde inte berätta, hur mycket hon än ville ha någon att prata med. ’’Nej då, jag mår bara inte så bra idag.’’ Och innan Gunilla hann fråga något mer så sprang Ylva ut ur rummet med tårarna brännande under ögonlocken.
Ylva fick för ovanlighetens skull vara ifred resten av dagen, men rädslan satt som svetsad i Ylvas inre, precis som hennes önskan att bli fri från plågan. Hon ser sig i spegeln igen. Återigen såg hon att de stålgråa ögonen glänste av tårar. Varför, varför, varför? Hon viskade för sig själv, just det ordet, om och om igen. Ögonen blev glansigare och kinderna blötare. Det här var som en ritual, hon gjorde såhär varje dag, varje vecka. Men hon hatade det.
Hon ser Klaras siluett närma sig med lugna, säkra steg. Ylva själv var fastkedjad i marken, utan att kunna röra sig. Klara kommer närmare men hennes ansikte syns inte, hon ser ut som en skugga. Ylva försökte skrika, men inga ljud lämnade hennes mun. Hon grät inte, tårarna var slut för länge sen. När Klara till slut var några meter från Ylva började ett ansikte ta form, men det var inte Klaras. Det var ett främmande ansikte, men ändå bekant. Ljusblont, långt hår ramade in det vackra, hjärtformade ansiktet. På de fylliga läpparna syntes ett tröstande leende. Men det var ögonen som Ylva såg mest. De vackra himmelsblå ögonen strålade av vänlig glädje och lugn. Kvinnan var så vacker! Hon rörde lätt vid Ylvas kedjade handleder, och vips, så var bojorna borta och hade ersatts av 2 armringar i det mest skimrande guld. Ylva tittade på kvinnan och log lättat. Hon försökte säga tack, men hon upptäckte att hur mycket hon än försökte så var det som om hon blivit stum. Hon rörde på läpparna men kunde inte säga något, och ändå verkade kvinnan förstå vad hon ville säga.
’’Varsågod, Ylva. Jag har befriat din kropp åt dig, men dina tankar kan bara du hjälpa.’’ Ylva hade aldrig hört något som lät så vackert, kvinnans röst var mjuk och lugn, men utan att verka vara tagen från en vaggvisa. Men vad menade kvinnan? Ylva försökte fråga vad det betydde, men hon hördes inte. Men återigen verkade kvinnan förstå.
’’Du mår psykisk dåligt och det ser jag. Jag kan inte bota dig, men jag kan stötta dig och vara med dig när det känns svårt. Flickan som plågar dina tankar är svartsjuk på dig och vill att du ska lida för att hon ska må bättre.’’
Men varför? Hon mår väl bara sämre av att mobba andra människor. Ylva ville skrika ut meningen. Kvinnan tog Ylva hand i sin och Ylva kände ett obeskrivligt lugn fylla henne.
’’Ja, hon mår sämre av det, men det vet hon inte. Hon tror att hon snart kommer att bli lycklig, men hon har inte lärt sig att det hon känner är skuld.’’ Kvinnan såg Ylva i ögonen.
Men vad ska jag göra? Vad KAN jag göra? Ylva hade inte sett Klara på det viset. Hon hade sett Klara som en plågoande som alltid skulle se till att Ylva kom allt närmare bristningsgränsen.
’’Det du kan göra är att prata med henne, försöka få henne att förstå hur du mår och hur hon kan känna sig bättre till mods. Men anklaga henne inte, då är det du som plågar henne istället för tvärt om.’’ Ylva skakade på huvudet. Jag kan inte. Jag är inte modig nog för det. Det har jag aldrig varit. Kvinnan lade två av sina fingrar under Ylva haka och fick Ylva att se henne i ögonen. ’’Säg aldrig ’aldrig’, Ylva. Du är stark, starkare än du tror. Det är något du måste inse innan du kan bli fri.’’ Ylva blinkade bort tårarna som hotade att svämma över i hennes ögon. Sen såg Ylva att kvinnans ögon inte längre var blåa. De var stålgråa, precis som Ylvas. Kvinnan log mjukt. ’’Jag måste sorgligt nog gå nu, men jag kommer alltid vara med dig, var du än är. Jag kommer att stötta dig.’’ Till Ylvas stora skräck började kvinnan blekna bort. ’’Nej, lämna mig inte’’ Ylva blev förvånad över att hon kunde prata igen, men hon fick tänka på det senare. ’’Jag måste få veta vem du är!’’ Tårarna brände i ögonen. Kvinnan såg nu ut som ett spöke, men hon log ändå. ’’Jag kommer alltid vara hos dig, Ylva. Även om du inte alltid ser mig. Och om du tänker efter så vet du redan vem jag är.’’ Innan Ylva hann fråga något mer var kvinnan försvunnen. Ylva torkade bort tårarna då hon märkte att armringarna av guld lyste, de rent av glödde. Ylva kände att hon fylldes med ett obeskrivligt lugn. Men det var även en annan känsla som verkade strömma från armringarna. Självförtroende, mod. Ylva grät inte längre. Hon kände sig inte ledsen eller övergiven. Hon kände sig stark. Kvinnan måste haft rätt, Ylva var starkare än hon hade trott. Ylva lyfte blicken, såg sig omkring. Det var vitt överallt. Helt tomt. Men vad gjorde det? ’’Jag är stark’’ sa Ylva till sig själv. Det kändes bra att höra sin egen röst. Glädjen spred sig i kroppen. ’’Jag är STARK!’’ Ylva nästan skrek ut orden. Hon fortsatte ropa den meningen, om och om igen. Och för varje gång hon sa det, kände hon sig starkare, modigare. Det var en känsla som Ylva ville känna hela livet, varje dag, varje sekund.
När Ylva vaknade var det första hon tänkte på var att hon fortfarande kände den härliga styrkan. Det kändes som om hon skulle kunna göra vad som helst. Hon kunde till och med säga ifrån när Klara … Modet sjönk som en sten när Ylva tänkte på Klara. Jag klarar det inte, det kommer jag aldrig klara av. ’’Kom ihåg, säg aldrig ’aldrig’, Ylva’’ Ylva ryckte till och såg sig omkring. Hon var säker på att det var den vackra kvinnan som hade pratat, men hon fanns inte i rummet. Vem är du? Ylva var på väg att ställa frågan högt, men det behövdes inte. ’’Tror du på änglar?’’ viskade den vackra rösten i Ylva huvud. Ylva rynkade pannan. Vad menar du? Är du en ängel? Men varför kom du till mig i så fall? ’’Du behövde hjälp, det var därför jag kom. Du har väl hört talats om att alla har en skyddsängel?’’ Ylva blundade. Skyddsängel? Är du min skyddsängel?
Ylva ruskade på huvet. Det här var löjligt. Hon hade bara haft en dröm om en vacker kvinna, inte mycket mer. Nu skulle hon äta frukost och sen gå till skolan och hoppas att hon fick vara ifred. ’’Du måste tro på dig själv, Ylva. Var modig. Jag kommer aldrig lämna din sida, jag kommer alltid finnas hos dig.’’ Ylva kände sig konstig, varför hörde hon den där rösten? Om nu den här kvinnan var hennes skyddsängel, varför hade hon inte kommit förut? Nu visste Ylva inte vad hon skulle tro.
Klara stod vid Ylvas skåp och väntade. Ylva själv ville inte gå dit. Klara hade inte sett henne än, men när hon väl gjorde det skulle hon lyckas knäcka Ylva, få henne att känna sig värdelös och oönskad. ’’Det är nu eller aldrig, Ylva.’’ Rösten gav en viss tröst, men Ylva var rädd. ’’Nu, Ylva. Gå fram och hämta det du behöver och bry dig inte om ifall Klara säger något elakt.’’ Mjuk och snäll, som alltid. Ylva drog ett djupt andetag och började sakta gå mot skåpet. Klara tittade upp och log, ett kallt leende som gav Ylva kalla kårar. Men hon fortsatte närma sig skåpen. ’’God morgon, lilla prinsessa’’ sa Klara med en röst som dröp av sarkasm. Något konstigt fick Ylva att le tillbaka, ett glatt leende som fick modet att stiga i kroppen. Nu tänker jag inte låta dig plåga mig längre, nu är det slut med det! ’’God morgon, Klara. Hur mår du idag då?’’ Leendet och den glada tonen i Ylvas röst suddade ut Klaras leende. ’Vad nu då?’ tänker hon säkert. Ylva låste upp skåpet och tog fram böckerna. När hon tittade upp såg hon att Klara stirrade på henne. ’’Vad du verkar glad idag, har du insett hur tråkig du är?’’ Klara log självsäkert och hoppades nog på att Ylva skulle bli stum av skräck. Men det blev hon inte. ’’Klara, om det är något jag har insett så är det att jag är så himla trött på att du är elak mot mig!’’ Ylvas tonläge var lugnt, men inom henne bråkade känslorna med varandra. Sorg och ilska blandat med nyfunnet mod slogs och ville ta över. Klara spände ögonen i Ylva, och Ylva såg osäkerheten i dem. En del av ilskan fick nästan Ylva att skrika. ’’Jag vill inte ha det såhär längre! Varför är du så elak mot mig?’’ Ylva försökte låta lugn, men det var omöjligt. Ilskan höll på att ta över, men så hörde Ylva rösten igen. ’’ Lugna ner dig, Ylva!’’ En våg av lugn träffade Ylva rakt i huvet och dämpade ilskan. Ylva öppnade munnen, ’’Varför gör du såhär mot mig?’’ Klara stirrade förvånat, rent av chockat, på Ylva. ’’Du mår också dåligt, eller hur? Det är därför du mobbar mig, för att du tror att du kan må bättre om någon annan lider med dig. Men så är det inte. Du har mobbat mig länge och mår inte bättre, du mår sämre. Du lider av skuldkänslor.’’ Och med dem orden vände sig Ylva om och gick. Klara kom inte till första lektionen. Men när Ylva gick till sitt skåp för att hämta nya böcker så såg hon en lapp på skåpdörren. Hon såg att papperet var lite prickigt, som om någon hade stänkt vatten på det. Ylva rev ner lappen från dörren och läste den. Då insåg hon att det inte var vatten på papperet, det var tårar. För på lappen fanns det mycket som var överstruket, så bara några ord gick att läsa. ’Förlåt //K’ var allt som stod på lappen. Ylva blev osäker, vad skulle hända nu?
Nästa dag väntade Klara på Ylva vid skåpen. Hon tittade upp och log, vänskapligt. Ylva log tillbaka.
Bra? Skriv gärna vad ni tycker, jag vill höra! :)
Meningen var att jag skulle baka en chokladkaka idag, men jag försov mig och hade därför inte tid. Men jag hade nog med tid att kopiera över novellen på bloggen innan jag drog. Jag ska nämligen åka tidigare för att köpa lite lasyr. Jag ska fixa min byrå och mina nya sängbord! Förhoppningsvis innan hösten drar igång på allvar med dagligt regn...
Men imorgon har jag säkert tid att baka lite. Om jag tar mig ur sängen i tid vill säga.
I'm a liver, not a thinker
Rockbruden
